Det är jobbigt att flyga i motvind. Ibland vill livet vända avigsidan mot drömmar och tankar om hur man vill att allt ska vara. För en del rullar allting bara på, för andra rasar korthusen ideligen. När livet är omgärdat av höga murar och grenar fulla av törnen blir huden tunn och vingarna svaga. En efter en rycks fjädrarna ut. Kanske slutar man att flyga, landar och börjar gå. Men vart?
Trädgården viskar så tyst om morgonen. Vänligt och mjukt. Sakta och lätt. “Minns du inte, påskliljor gör trädgårdsmänniskor glada. Nu, nu finns de ju äntligen här.”
Men påskliljorna får vänta en bit bort. Nu är det den sköra daggen i gräset som talar, och sipporna. Sipporna som sluter sig när mörkret faller på. Sipporna ler inte i tidig morgontimma. Står inte i givakt när mörkret ännu skuggar. Jag vet hur det är att vänta i mörkret, därför känner jag med sipporna. Särskilt idag. Vi väntar på sol medan påskliljorna lyser i periferin. De sjunger så glatt och struntar i solen. Tänk om vi vore som dem.
