Sommaren visar allt fler färger. Blommorna minglar skönt i rabatterna, men gräsmattan som blivit sönderbränd av sol och torka knastrar som grus när jag går på den. Som ni kan se i hörnet på bilden ser den anskrämlig ut. Det är en tråkig syn och det påminner mig om hur tråkigt det också är med gräsmattor. (Tycker jag.) Det finns någon meningslös känsla över hela gräsmattegrejen. Odla tusentals strån som man ideligen klipper av. Varför? Ok, gräsmattor att leka på, sparka boll eller vila på, det är ju bra, men i en trädgård, där man istället kan odla de mest fantastiska växter…njaeee…
Det som får mig att må riktigt bra och bli lycklig i själen är när trädgården känns levande, liksom av sig själv. Inte tuktat levande, utan växande, groende, blommande levande. Det blir den när rabatterna får ta stor plats. Högt blandas med lågt och fröbusiga växter som akleja, fingerborgsblomma och borstnejlika får sprätta med sina frön lite som de själva vill. Som glada sprätthöns, fast blommor. Glada sprättblommor. Då blir trädgården som en ljuvlig skog full av blommor.
För några år sedan gick ett trädgårdsprogram på TV som jag blev tokinspirerad av. Det var en engelsk trädgårdsmästare, en tjej som heter Alys Fowler, som skulle anlägga en trädgård utanför sitt radhus. Det började med att allt gräs togs bort, för hela trädgården skulle vara levande, växande och nyttig. Sedan gjorde hon slingrande smala gångar, och all jord mellan gångarna planterades med växter. Jag bara njöt och jublade när jag såg det. Och det blev så attans mysigt! Tänk om det växte så utanför vartenda hus, tänk vad vacker världen skulle va. Och intressant. Jag har inte jättemycket gräs kvar mellan mina rabatter, och när det är som nu, när gräset knastrar under fötterna, känns det som en riktigt bra idé att gräva bort alltsammans. Men jag får ta en sak i sänder. Och så hoppas på mera regn förstås, så att gräset i alla fall blir grönt igen och slutar sticka mig i ögonen.
