I sagoboken Olles Skidfärd av Elsa Beskow ses Gumman Tö.
En vinter för några år sedan när snön låg envist fastklistrad långt in i mars frågade min dotter mig: “Den där Gumman Tö, finns hon egentligen?” Jag svarade att hon skulle vänta och se. Vi väntade och väntade, men ingenting hände och tillslut började vi själva räfsa och hacka bort snön från trädgården. Gumman Tö var tydligen morgontrött den våren.
Trädgårdslyckan i mars är inget man kan ta för givet. Sedan jag sist skrev här på bloggen har vintern hälsat på, och det ganska ordentligt. Trädgården bäddades hastigt i snö och alla små vårtecken suddades så plötsligt ut.
Det kändes som om både jag och trädgården gick i ide igen. Men tack och lov, det dröjde inte länge innan Gumman Tö hälsade på. Hon sopade bort snön med besked och gav sig inte förrän minsta snösmula var försvunnen. Marken målades med brunt och grönt och vårkraften kom tillbaka. Det var härligt att se snödropparna titta fram igen!
Illustration: Elsa Beskow
Och härligt var det när Gumman Tö några dar därefter välkomnade Prinsessan Vår som kom åkande i sin lätta vagn.
Nu har jag haft några sköna dagar i trädgården, städat i rabatterna, spridit blodmjöl och krattat. I lördags hördes koltrasten sjunga för första gången i år. Det kändes ljuvligt ända in i själen att höra den melodin igen, även om den bara varade för en kort liten stund. Hos mig vaknar krokusarna extra tidigt eftersom trädgården sluttar i sydväst, något jag är väldigt tacksam över. Och tacksam, det är jag i allra högsta grad över Gumman Tö.
