Hannu Sarenström skrev nån stans att en trädgård är som allra vackrast när den är på gränsen till nervsammanbrott. Det ligger mycket i det, för när växterna breder ut sig och gör lite som de själva vill infinner sig ofta en speciell och magisk känsla. Den där vilsamma och fridfulla känslan. Säkert vet ni vad jag menar. Men nu kan sägas att min trädgård är inte på gräsen till nervsammanbrott, den har det. Det blir så på sensommaren om man inte lagt sig i. Inte klippt och ansat eller rensat. Men, men. Tids nog har jag städat upp årets sensommarkaos. Och under tiden jag gör det tänker jag njuta av allt fint i det lilla. Enskilda blommor, färger, dofter, insekter och allt annat som man stöter på när man tittar bortom röran.
