Fröken Björk
Fröken Björk har sagt till mig på skarpen. För ett par år sedan när hon var ett litet björkbarn satte jag henne i ett stort ekfat. Det gillade hon, och gissa om hon växte fort! Hux flux var hon fyra gånger större. Då fick jag lite panik och började gräva och rycka i hennes stam för att få loss henne. Jag tänkte att hon skulle få en annan, mer passande växtplats. Det ville Fröken Björk inte höra talas om! Efter en rejäl dragkamp gav jag upp. “Ok, du får väl bo kvar i din gamla tunna då”, sa jag, och Fröken Björk tvingade mig att lova att jag inte skulle störa henne igen. Jag blev faktiskt lite förvånad över att hon var så stark och envis. Att jag hade lärt känna henne på ett djupare plan, lockade till måleri. Och som ni ser på porträttet, visar hon gärna sin bestämda sida utåt.
Men Herre Gud, vad är det jag lovat egentligen. Hur länge kan en björk växa i en tunna? Vad kommer hända när hon blivit ett jättestort träd? “Strunta i det du”, säger Fröken Björk när jag funderar i hennes närhet. Och visst, har man lovat så har man. Fröken Björk bor kvar i sin tunna och därmed basta.
Hon vet att hon är vacker. Och hon vet vad som gör mig svag. I kvällsljuset spelar hon med grönt. Grönt, som hon vet att jag så länge längtat efter. Man kan blir förförd av långt mycket mindre. Fröken Björk är envis, bestämd och alldeles, alldeles underbar.
