Att det kommit fästingar till ett trädgårdshörn kanske bara var bra. Äntligen blåstes det liv i något jag glömt bort. Syrener blandat med lönnsly trängde sig allt närmre huset. Hade det fortsatt hade tillslut bara en smal gräsgång blivit kvar. Igår eftermiddags röjdes det en hel del som ni kanske ser på högen. Men helt färdigt är det inte riktigt än. När man väl sätter igång hittar man bara mer och mer som borde tas bort. Det brukar ju vara så. Och plötsligt ser man nya möjligheter.
Som vanligt dök det upp trevliga överraskningar under arbetets gång. Det gör det jämt när man ändrar i trädgården. När jag klippte bort de lågt sittande grenarna på syrenerna kom de vackra stammarna fram i ljuset. Det som förut bara varit en grön vägg blev plötsligt en magisk skog med ett härligt tak högt där över. Att stamma upp buskar så här kan vara väldigt fint. Jag började med det längre ner i trädgården för ett par veckor sedan. Det var tvunget, för rabatterna innehåller för många växter för att kunna växa helt fritt. Det måste tuktas för att inte svämma över.
Det höga gräset som blivit bortklippt i kanterna lämnar gulbruna fläckar efter sig, men det ordnar regnet när det kommer. Jag känner mig nöjd. Det blev riktigt fint att det öppnades upp, och jag älskar syrenernas sagolika stammar. Nu finns det inte heller längre en skuggfuktig miljö med högt gräs för fästingarna att leva i. Jo, det gör det förresten visst. Men den ligger längre upp mot berget, bakom huset, där jag inte nödvändigtvis måste gå förbi hela tiden. Men jag kan titta på det vackra gräsvipporna från en säker plats, så att jag slipper få fästingarna på mig. Perfekt ju.
