För att inte jättedaggkåporna ska yngla av sig i tusental måste saxen fram. De limegröna blomsterskyarna pryder än sin plats, men det kan inte hjälpas. Vilken dag som helst faller fröna och då är det så dags att ångra sig. I vanliga fall brukar jag klippa bort blomstjälkarna en och en för att spara kvar bladen. Det är ett tidsödande arbete som jag inte riktigt har tid med i år, därför tänker jag istället jämna plantorna utmed marken. Sedan håller jag tummarna för att bladen snabbt växer upp igen så det inte blir för stora hål i rabatterna längre fram på säsongen.
När man fått fart och börjat röja inser man snart hur mycket det faktiskt är som ska bort. Överblommat, ogräs och vissnande växtdelar finns hur mycket som helst när man rotar på djupet. Hinken räcker inte till. Ibland är det lika bra att häva ut alltsammans på gräsmattan. Därefter blir skottkärran till god hjälp. Städdagarna i trädgården är både spännande och roliga. Man får närkontakt med växterna som är mjuka och vänliga. Tid att läka kropp och själ. Somliga dagar är trädgården extra värdefull. Så är det nu.
