Glasverandan har sedan vi flyttande hit för sju år sedan gästats av många växter. Först blev den ett rum för frösådder. Det fungerade utmärkt att förgro plantor där, för att sedan sätta ut dem i trädgården. Men stökigt blev det, och rörigt. Efter ett par säsonger struntade jag i det. Istället skaffade jag mig ett par pelargoner. Pelargonerna växte och frodades i det varma ljusa rummet. Det var härligt att se dem sprida ut sig, och jag började ta sticklingar. Alla som sett tjusningen i att ta sticklingar vet att det är lätt hänt att processen urartar, och ja, till slut har man alldeles för mycket att ta hand om.
Pelargonerna blev till slut så många att de täckte verandan. Bara de fick plats, och bara en liten, liten golvyta fanns kvar att gå på. När det var varmt behövde krukorna vattnas varenda dag. Det blev till slut övermäktigt. Jag var tvungen att inse att det inte gick längre.
Idag har jag bara mina foton kvar, inte en enda pelargon finns att hitta i hela vårt hus. Jag tycker fortfarande om pelargoner, men min tid med dem är över. Nu kanske ni tror att verandan står tom. Det gör den inte. Och det som från början bara skulle vara några få krukor, har nu utvecklats till en ganska stor samling. Men till skillnad från pelargonerna är detta växter som är betydligt enklare att sköta. Mer om dem kommer jag visa här på bloggen längre fram i vår.
