För en tid sedan pratade jag och Lilla B om vilda orkidéer. Hon påstod att hon hade sett en i skogen. “Alldeles ljusrosa var den, och så var blommorna ganska stora”, sa hon. “Jaha”, svarade jag, och trodde nog att det var någon annan blomma än en orkidé hon egentligen träffat på. Plötsligt såg hon ledsen ut. “Den låg på marken, helt slängd och utkastad! Någon som inte ville ha den hade lämnat den där.” Fy, vad sorgligt det lät. “Tror du att den ligger kvar där än”, frågade jag, för jag kände spontant att jag ville hämta den, plantera den i en kruka och ställa den i Lilla B:s rum. “Nej, det tror jag inte”, svarade hon, “för om man blir ensam och utslängd i skogen – blir man till jord.” “Ja, hon har nog blivit till jord nu”, sa jag, “men vi får hoppas att det växer fina vitsippor ur henne till våren.” Stackars liten thailändsk orkidé i mörka kalla skogen! Tänk vad fel man kan hamna. Det är så man ryser när man tänker på det.
