I höstas lämnade jag änglavakten kvar i trädgården. Jag tänkte sätta honom i förrådsboden men kände att han ville stanna ute och så fick det bli. I december förvandlade jag honom till julängel och han var festligt vacker där han satt i sin kruka i sällskap av röda äpplen, mossa och en julros. Sedan började den långa väntan. Tydligt är att den som väntar på våren aldrig väntar förgäves, säkert visste änglavakten det där han satt och frös i vintras.
