Att odla växter kan vara att odla minnen. Aklejor kan göra att man minns hur det var att vara barn. Doften av tulpaner kan få en att minnas farmors trädgård. Syrener kan göra att man hamnar på en skolavslutning som var för länge, länge sen. Härom dagen pratade jag med min farmor i telefon, farmor som bor på ett äldreboende för demenssjuka. Ibland har det känts tungt. Jag som är så fäst vid min farmor önskar jag kunde spola tiden tillbaka, så att allt blev som vanligt igen. Då, när jag var liten och farmor skötte sin stora välfyllda trädgård. När ingen rullstol ännu fanns.
När syrenerna utanför köksfönstret blommar brukar jag tänka att de är som en tidsmaskin. Doften får mig att färdas till en annan tid, en annan plats eftersom den är så djupt förankrad i minnen. Farmor har svårt att minnas det nya, men det gamla finns kvar. Och en del av det gamla har vi gemensamt. Vi pratade om sommarblommor. Plötsligt sa farmor att hon måste plantera om sina pelargoner. De röda pelargonerna som övervintrat i förrådet. Varken förrådet eller pelargonerna finns kvar. Bara i våra minnen. Fast det är i minnena farmor lever ibland och då blir minnena på riktigt. Jag hängde med. Farmor ville köpa något till pelargonerna och jag föreslog blå lobelia. Det tyckte farmor va fint. Farmor skulle planera mat också och vi pratade om lax. Mycket ont har sagts om demens och inte är det roligt, men i vårt samtal var det ändå en befrielse. Allting var som vanligt för en stund. Farmor ska plantera om sina röda pelargoner. De som blommar så fint i våra minnen.
