Det finns en rabattstump i trädgården som jag numer kallar för sagolandet. Det är ett ganska torrt ställe och jag har inte bestämt vad som permanent ska växa där ännu. Istället har där hamnat lite ettåriga växter, som indiankrasse, solrosor, jätteverbena och vallmor. Några figurer har också hittat dit. Figurer som får fantasin att växa och fantasin är inte torkkänslig.
Prinsessan på muren sitter och funderar. Hon grubblar över livets stora frågor medan hennes sångfågel sjunger vackra visor. Sångfågeln är av sten och det är bara prinsessan som kan höra vad han sjunger. En dag sa jag till prinsessan att jag tycker synd om fågeln som är fast i sin bur. Hon förklarade att så inte var fallet. Varje stjärnklar natt förvandlas fågeln, öppnar själv sin bur och flyger med fart och frihet upp bland stjärnorna. Han tittar på allt som glimmar och gnistrar och känner sig lycklig i själ och hjärta. Men strax innan morgonen gryr visslar prinsessan på sin fågel och han återvänder snällt till sin bur för att vila.
På andra våning i sagolandet blommar solrosorna stolt som stora gula solar, och för att sångfågeln ska trivas hänger i trädets grenar glasprismor och guldkulor.
