Nu letar man inte längre efter vårtecken. Nu finns våren överallt. Det sjunger, blommar och grönskar. Himmelriket har ramlat ner över vår förut så gråtrista värld. Men det är inte bara den egna trädgården som lockar. Jag vill kika in överallt. Titta vad som hänt i skogen, längst vägkanterna och inte minst i andra trädgårdar.
På vintern går jag jämt samma promenad. Varför jag valt just den vägen vet jag inte. Egentligen är det en ganska tråkig väg. Men så kommer maj och något händer. Plötsligt kommer jag på mig själv med att välja helt nya vägar. Det gröna lockar stegen längre och längre bort. Promenaderna i maj är som att sväva på moln. Våren öppnar porten till en ny värld, fler stigar lockar och tankarna blir hoppfullt blå.
