Höstens stig är kantad av starka känslor.
När kraften tar slut, när jag är orolig, ledsen eller extra fundersam brukar jag hitta trösten jag söker i naturen. I naturen ingår min trädgård. Där visas dagligen nya bilder av små livsunder som stöttar i det egna livet. Under hösten kommer starka känslor. Ibland lite vemod över att vi snart måste lämna det som varit. Löven vissnar och faller av. Blommorna skrumpnar och dör. Men träden står kvar, blommornas rötter övervintrar eller så släpper de frön. Var gång det händer är unik och ny. Ändå har allting hänt förut. Ingenting är nytt under solen. I det kan man tryggt vila.
Det är inte bara trädgård och natur som emellanåt går i höst. Även vi människor hamnar på höstens stig ibland. Ju längre vi vandrat desto närmre kommer vi ljuset, på det ena eller andra sättet. En del höstar och vintrar blir extra långa och påfrestande. En höstvandring kan kännas olidligt lång men när det blivit som allra mörkast återvänder ljuset och kraften igen. Varje gång hägrar en ny vår. I slutet av tunneln finns alltid ett ljus. Allting är så fiffigt uträknat att jag ryser när jag tänker på det. Allting finns alltid kvar.
