Det händer att folk stannar på vägen utanför min trädgård. De säger att de tycker trädgården är så fin. Ibland påpekar de att det måste vara hemskt mycket arbete med att hålla rabatterna så prydliga. “Arbete?” tänker jag då. Jag tycker ju själv att jag mest leker. En gång sa en kvinna att hon sett att jag så ofta är ute. Hon sa att hon också skulle vilja ha ett brinnande intresse. Hon berättade att hon prövat på allt möjligt, men att hon jämt tröttnar efter ett tag. Jag har tänkt mycket på det. Och jag undrar hur jag skulle må om jag inte längre tyckte trädgården var rolig. Det är ju den som gör att jag tar mig upp ur mina svackor. Det är ju den som gör att jag längtar, drömmer och gläds. Jag tyckte så synd om henne. Jag önskar jag på något sätt kunde ge en bit av min stora passion till alla som känner så. Det kanske jag inte kan, men jag påminner ofta mig själv om att jag måste vara tacksam. Tacksam för att jag älskar jorden och allt som finns och växer ur den. Hela mitt liv och allt jag gör är på något sätt kopplat till det. Jag kan vara ledsen, ensam, orolig eller förtvivlad, men var gång jag går ut i trädgården läks jag på nytt. Trädgård är inte arbete för mig. Det är paradiset på jorden.
