Så här i början av september känns det lite som om trädgården nästan övergår i natur. Perennerna väller och sväller i sin frodighet, ramlar in i varandra och bildar en grön skön massa. Trädgården är vild och vacker i sin lummighet och det är en njutning att ta del av det lugna tempo som råder bland växter som snart ska gå till vila. På sätt och vis skulle jag bara vilja låta allt vara som det är och sedan låta höstens gnistrande frost lägga sig över hela härligheten, men nu är också tid för delning och flyttning av växter. Ett nödvändigt arbete för att trädgården ska fortsätta utvecklas åt det håll jag vill. För det är ju just det som skiljer trädgård från natur, att man som trädgårdsägare med varsam hand hjälper växterna att fortsätta växa i den riktning man vill att de ska. Trädgården är på så sätt människans egna lilla paradis där man för en stund kan leka Gud och skapa sig sin egen värld i färg och form.
