Igår kändes det nästan som mars. Solen lyste så där starkt som den bara gör tidigt på våren, himlen var blå och talgoxarna sjöng. Underbart! På eftermiddagen grejade jag i trädgården för första gången sedan före jul. Klippte bort visset, plockade ihop ljusslinga, räfsade en del skräp och påmindes om hur opraktiska kläder jag har! Jag vill egentligen inte klaga, och nej det är inte synd om mig, för det är helt och hållet självvalt. Ok, lite kan jag klaga. Jag har ett toppigt huvud, så när jag använder mössa så har den en tendens att glida allt högre, så att den till slut sitter som en stjärngossestrut. När man tagit av sig sina lortiga handskar för säkert hundrade gången och dragit ner mössan struntar man i det. Sedan när man råkar se sin spegelbild i en fönsterruta tänker man, “herre gud, jag har en dumstrut på huvudet!” En annan retande attiralj är jättestora och långa örhängen. De fastnar i halsduken och jackan när man rör sig. Visst, ingen tvingar en att bära dem – men plockar man av sig dem känner man sig naken på ett konstigt sätt. Som om man vore en fågel med bortsnappade stjärtfjädrar.
Det finns fler “dåliga” kläder man kan ha. Igår hade jag till exempel på mig ett par trånga jeans. Det kan väl gå an, men när man röjer runt nere på marken och klipper ner perenner märker man snart att det blir svårt att andas. Man börjar andas allt mer ytligt – liksom med lungorna – men när andnöden är ett faktum knäpper man upp. Puh, vad skönt att kunna andas igen! Några minuter senare märker man det. Den kalla vind som blåser på en bakifrån när jeansen är på väg ner mot marken. Låga byxor är ett fånigt påhitt och jag har tröttnat på dem för all framtid. Men att skaffa “rejäla arbetskläder”, nej, det kommer jag inte göra. Nu har jag beklagat mig för denna säsong och jag tänker stå ut.
