Jag älskar pioner. Även när de inte blommar är det vackra. På våren är skotten effektfullt röda intill lökväxternas lekfulla blomning, knopparna är dekorativa i sig och blommorna är så ljuvliga att det är svårt att beskriva dem i ord. Efter blomningen står det fina bladverket kvar till långt in på hösten.
Myror samlas på pionernas knoppar.
Har man pioner har man också svartmyror. De hör liksom ihop. Myrorna slickar i sig den söta vätskan som knopparna utsöndrar. Det bjuder gärna pionen på, myrorna är inte alls skadliga som tyvärr många tror.
När jag ser knopparna välla fram ur grönskan känner jag djup lycka. Som om en våg sköljde över mig och lät sig fortplantas. Piontider är något att längta efter och vänta på. En av trädgårdsvärldens allra största högtidsstunder.
