I juni står den franska sekelskiftes pionen Sarah Bernhardt i översvallande flor.
Blommorna är magnifika, enorma, väldoftande, tätt fylld, och alldeles alldeles underbara.
Luktpion Paeonia lactiflora ‘Sarah Bernhardt’
Sarah Bernhardt är en pion med själ och sagolik lyster.
Blombladen är skira som silkepapper och dess färg skiftar i ljuvt rosa nyanser.
Varje sommar när piontiden infallit fångar jag blommorna med kameran. Jag vill hålla dem kvar. Jag vill att de ska stanna längre än de oftast gör. Men när de försvunnit har jag bilderna sparade, dem tittar jag på ofta, särskilt om vintern. Då kan jag knappt förstå att sommaren var sann.
Sarah Bernhardt 1844-1923
Den älskade luktpionen döptes efter en lika älskad skådespelerska, Sarah Bernhardt. Jag vet inte om pionen eller Sarah Bernhardt själv blivit mest världsberömd. Men de var lika fantastiska båda två. Pionen spreds över världen och odlas än idag, trots att den är från 1906. Sarah Bernhard reste jorden runt och hyllades med stjärnstatus för den fantastiska skådespelerska hon var. När hon dog 1923 sörjde varenda människa i hela Paris och gatorna överöstes av blommor. Ännu idag briljerar pionen till hennes minne i tusentals trädgårdar varje sommar. Och visst är det lätt, att framförs sig se Sarah Bernhardt, vandra omkring i sina pompösa klänningar och stoppa näsan i sin lika glamorösa pion.
Sarah Bernhards blommor har allt, men hennes stjälkar är veka och tunna. Det är så klart ingen önskvärd kombination. Varje år när plantorna knoppas förbereder jag med stöd, ändå sker oftast det oundvikliga, stjälkarna knäcks av regnet när de tunga blommorna fylls med vatten. Så inatt hände det. Jag hade väntat och jorden var törstig, men aj aj aj, vad många av Sarah Bernhardts blommor som pekade mot marken i morse. Jag fick klippa ett fyrtiotal stjälkar med sekatör, för hade de hängt kvar hade de vissnat. Många vill inte odla Sarah Bernhardt just på grund av hennes tunna stjälkar, men jag kan aldrig i livet vara utan henne. Blommorna är ju rena rama miraklen!
När jag såg alla knäckta blommor i morse kunde jag inte låta bli att fundera på Sarah Bernhardt själv. Hon ramlade nämligen och skadade sitt ben som fick gipsas, men benet ville aldrig riktigt läka. Tillslut drabbades det av kallbrand och amputerades. Då skaffade Sarah Bernhardt sig träben och fortsatte med sitt skådespeleri. För att inte hennes pioner ska bryta benen varje sommar skulle man behöva sätta en krycka intill varje enskild stjälk, men det hade ju liksom förstört allt det vackra. Så jag antar att den årliga regnknäcken får bli som ett bonusminne, av Sarah Bernhards en gång för länge sedan skadade ben. Trädgård handlar ju mycket om att minnas. Växterna bär på minnen av bortgångna människor, gamla trädgårdar som inte längre finns kvar, barndomsminnen och vänskapsminnen, sorgeminnen och lyckominnen och förstås blommornas egna minnen och historier.
