Honungsrosen har havererat i vinden och ramlat ned från sitt träd!
I normala fall kan jag stå ut med vädret, men nu har tålamodet bokstavligt talat flugit sin kos. Det blåser så att både jag och trädgården blivit sjösjuka. Att jag bor högst upp på ett berg gör inte saken bättre. Vindens misshandel syns på både ved- och örtartat. Knäckta grenar och söndertrasade blad ligger och skräpar som om det vore höst. Min äldsta och största ros, honungsrosen som är min ögonsten har slitits loss från lönnen där hon klättrar och svajar som ett oroligt segel i byarna. Det gör ont i mig när jag ser det!
Jag försöker hjälpa genom att stötta med bambukäppar och binda upp. Ett svårt jobb när det gäller taggiga rosor som kastar sig hit och dit i vinden. Man river sönder både sig själv och kläderna, och inte blir det särskilt snyggt heller. För mig hör denna typ av blåst ihop med huvudvärk. I takt med att vinden tilltar blir humöret allt sämre.
De uppstammade vinbären har blivit av med massor av grenar, och än har vinden inte gett upp.
I morse fick jag nog. Gränsen var nådd och förödelsen bland växterna allt för sårande att se. Jag har arbetet mycket med mig själv för att tygla humörsvängningar, men detta blev för mycket. Jag fick så ett riktigt frispel, slängde bambukäpparna i marken, sparkade och skrek upp mot himlen: – För i h-vete sluta blås!!! Om någon störde sig på mitt raserianfall så får jag väl skylla på växterna. Jag tror det var deras röster som gjorde sig hörda genom mig.
