När hösten gjort sitt lade jag pumporna att vila i några odlingslådor. Där får de ligga tills de försvinner av sig själva. Tror jag, om jag inte tröttnar på att se dem. Men det kan vara som ren terapi att se trädgården ta hand om saker och ting själv. Livet går vidare, liksom. Nästa dag kom snön. Inte så vräkigt mycket, men ändå. Jag fyllde på mat åt fåglarna och kände vintern komma. Det var fint att snön pudrade pumporna vita. Trädgården bytte kuliss. En ny tid hade börjat.
Flingorna fortsatte att yra några dar. Det blev vitt och jag blev glad. Men sen kom tövädret. Och mörkret.
Och advent. Nu lyser stjärnan ur mörkret. Trädgården vilar. Jag ska försöka göra detsamma. Komma i balans och försöka förstå vad som händer runt omkring. Förstå hur folk tänker. Och kanske inte tänker? Ibland måste man krypa in i mörkret och gå i ide för att orka vakna igen. Så gör den kloka trädgården. Sen blir det vår igen.
