Dahlia 'Café au Lait'
Favoritdahlian blommade länge, länge, länge. Hon dansade i ljuset, levde och frodades. Jag gladdes varje gång jag såg henne. Jag kände festen som rörde sig i hennes aura.
Tillslut kom frosten. Jag kunde känna hennes trötthet. Den gjorde ont. Det gör den när man stelnat.
Igår lade jag det som fanns kvar av henne att vila i förrådsboden. Där i mörkret får knölen ligga gömd och vänta på bättre tider. Tids nog kommer ljuset och värmen tillbaka. Då vaknar den trötta knölen till liv igen, som den alltid gör.
Ja, visst är det förunderligt, kan man tycka ibland, att det finns så mycket som vill spira år efter år i dessa knölar, som inte just ser mycket ut för världen när man gräver upp dem. Det är gott att veta att de ligger där och väntar på en ny vår.
SvaraRaderaÖnskar dig en fin helg!
/Mia
Så sant, är det något som kan få en att se ljust på framtiden så är det trädgården. /Carolin
Radera