Koltrastdöd och syrenänglar

Utanför köksfönstret blommar bondsyrenerna så vackert att klockorna stannar. Innanför buskarnas gröna blomsterridå hänger jag småfåglarnas mat och grannkatten ligger som vanligt på lur strax bredvid. En stor hop fåglar håller till i trädgården, många olika sorter till både min och kattens förtjusning. Nu finns det många häckande fåglar överallt, både i holkarna jag satt upp och i egna redan. För katten har hela världen förvandlats till en underbar jaktmark där bytena är många och lättfångade. För några dagar sedan kom vi i luven på varan när hon försökte ha ihjäl en pilfink mitt framför näsan på mig och kopparödlorna är för länge sedan uppätna hela bunten. Jag tänkte att vi säkert kunde försonas jag och katten, vi är ju trots allt vänner men inte ett skvatt har jag lyckats påverka jakten. Istället får jag snällt titta på när missen klättrar i träden och fiskar i holkarna. Hon vet så väl att jag inte kan nå henne och jagar jag bort henne från fågelbordet är hon tillbaka så fort jag vänder ryggen till.


Bondsyren Syringa vulgaris

Igår fick jag höra ett fasligt liv bakom häcken och jag kikade genom grenarna för att se vad som stod på. Där kom missen med något stort och brunt i munnen som skrek för sitt liv. Hon hade tagit en koltrastunge ur boet och föräldrarna gjorde allt för att få henne att släppa den. Om jag tidigare varit irriterad över fågeljakten blev jag nu istället rasande. Jag slängde mig genom häcken som fick lov att dela på sig med ett brak och jagade efter katten som i förskräckelse släppte sitt byte. Jag fortsatte att jaga efter katten för att skrämma henne rejält men blev lurad då hon vände tillbaka och på nytt fångade ungen. Fågelföräldrarna skrek, jag skrek och Lilla B skrek också. Allt slutade i sorg och olycka och strax därpå var katten vid boet igen. Jag kände mig desperat, maktlös och så fruktansvärt ledsen och blev helt chockad när jag insåg att jag var så arg att jag ville strypa katten. Jag som egentligen tycker om katter och själv har jag två stycken. Men detta blev bara för mycket och jag hade svårt att hantera min ilska och sorg över fåglarna som ligger mig så varmt om hjärtat.


Syrenängel

På kvällen var jag nedstämd och ledsen. Jag funderade och mådde illa i alltsammans. För att slippa gråta över eländet satte jag mig och målade en tavla, en syrenängel som vaktar fåglarna i deras buskar mot allt som är farligt. Den enda tröst jag kunde känna var att de stackars koltrastungarna som fick flyga till himmeln på tok för tidigt istället får träffa syrenänglar där uppe, för säkert är det syrentider i himmeln också.